Tankar i skidspåret

Vad gör jag här? Den stora frågan som alla ställer sig någon gång i livet. Den här gången frågar jag mig själv, vad är det som kallar mig ut? Bort från vardagen och ut i vildmarken? Är det upplevelsen? Sökandet efter det magnifika som tar andan ur en, det där stora vilda som kallar på lilla mig. Eller är det i själva verket något helt annat…

Här följer några reflektioner kring en vintertur som tog plats för ett halvt år sedan. Däremellan har vi haft sommar och nu är kvällarna mörka igen. Hösten är här och även om alla inte gillar den mörka årstiden ser jag själv fram emot att få skida igen.

IMG_0076

I mars tog jag semester. Tog en paus i studierna och åkte upp till Lappland i två veckor. Fast jag inte skulle ha haft varken tid eller pengar, men jag åkte ändå. En vecka i familjens stuga: skida, basta och äta i härligt sällskap. Men innan det inledde jag semestern med en helt annan typ av resa. Jag tog bussen till Uleåborg där jag träffade min äventyrskompanjon Ana. Vi liftade tillsammans upp till Hetta, varifrån vi under fyra dagar skidade ungefär 70 kilometer till Pallas. Vi skidade söderut på en led som går genom Pallas-Yllästunturi nationalpark.

Det var en budgetresa. Genom att lifta hade vi minimala utgifter för själva resan upp till Lappland. Vi hade turen att få sova två nätter i min familjs stuga i Ylläs. Första natten då vi liftat från Uleåborg, och sista natten då pappa hämtat upp oss på mållinjen i Pallas (vi hade också tur att han råkade befinna sig norröver just då). Jag grävde fram gamla längdskidor åt oss som vi använde, istället för att hyra dyra turskidor. Och vi sov såklart gratis i de finska vildmarksstugorna längs leden. Maten var den enda riktiga utgiften, och äta måste man ju var man än befinner sig, som Ana sa då hon övertalade mig att följa med.

IMG_0104

IMG_0157

IMG_0101

I slutändan klarade vi oss hur bra som helst med längdskidor. Första och sista dagen åkte vi maskinuppkörda spår och två dagar däremellan längs skoterspår. På ett ställe fick vi åka ouppkört, där hade bara någon med turskidor och pulka åkt före oss, så den dagen blev vi lite sinkade av att plumsa i snön med längdskidorna. Hade vi valt klokare hade vi den dagen tagit en kortare väg, som gick längs skoteruppkörda spår, men sådant lär man sig i efterhand.

Till och med uppe på fjället tyckte jag att längdskidor var helt okej att skida med trots de igensnöade och isiga spåren. Vi rände till och med ner för ett fjäll i traditionell telemarkstil. Tja, jag försökte i alla fall. Ner kom på vi på ett sätt eller annat. Det här var alldeles i början av säsongen och halvvägs längs leden mötte vi två karlar som körde upp nya spår. Jag önskar nu att jag frågat hur ofta de kör upp spåren, så att jag kunde berätta vidare åt er som planerar en tur till Hetta Pallas-leden. Allt jag vet är att den är genomförbar på längdskidor, men det är klart att turskidor har vissa fördelar. Den enda skidåkaren som vi mötte som skulle åka ungefär samma sträcka som oss hade även längdskidor (en ung österrikisk kille, om jag minns rätt). Det beror väl också på lite vad man har för syfte och i vilken terräng man vill åka.

Sen tänker jag också, skidor som skidor! I slutändan är det den goda viljan och inställningen som det hänger på. Utrustningen är bara ett hjälpmedel. Rätt utrustning är förstås viktigt på många sätt, men min poäng är att det dyraste och nyaste inte alltid är det enda och bästa.

10

IMG_0102

IMG_0077

Det här var min första vintertur någonsin. Här lärde jag mig smälta snö för att koka morgongröten. Jag lärde mig skida med packning på ryggen. Jag har stått på skidor sedan jag var tre, och ändå var det jag som först ut föll pladask på rumpan i den lilla backen från Hettas supermarket ner till sjön. Som tur hade vi mycket platt mark första dagen så jag fick vänja mig. Med tung ryggsäck blir tyngdpunkten helt annan och man får lära sig balansera på ett nytt sätt än man är van med som längdskidåkare. Jag vande mig rätt så snabbt, men mitt tips till dig är ändå: Testa skida med packning före du åker på tur! Eller skaffa pulka.

IMG_0106

På turen såg jag det vackraste norrsken jag sett i mitt liv. Jag sov första natten vintertid i en mörk liten stuga utan bekvämligheter uppe i fjällen. Om du någonsin stannar i Sioskuru ödemarksstuga kommer du kanske också att märka att det finns en skrämmande atmosfär kring stugan. Det måste vara för att den ligger så öde, tyst och ensam i en skreva mellan höga fjäll. På kvällen såg vi ett mystiskt ljus uppe på fjället, som såg ut att röra på sig och stundom försvann. Vi fick aldrig veta om det var en satellit som stod lågt på himlen eller en ensam vilsen skidåkare… Följande morgon fick jag se en vacker soluppgång som några timmar senare blev full snöstorm.

3

Under resan insåg jag hur mycket jag tycker om vanlig finsk skog. Den är så lugn, så förutsägbar och ändå så vacker. Jag fick en läxa i fjällsäkerhet och insåg vikten av planering. Jag kokade kaffe i panna.

IMG_0140

6

4

Sammanfattningsvis kan jag säga om turen: vackra landskap, typiskt fjällväder med både solsken och snöstorm och allt däremellan, många skratt, intressanta människomöten, god mat, varma drycker, viktiga lärdomar, insikter, överraskningar och harmoni.

För att gå tillbaka till frågan jag ställde då jag började skriva. Varför söker jag mig ut?

Jag skrev ner några tankar strax efter resan, och tänkte att jag nog ska komma på ett svar på frågan om jag låter tankarna gro ett tag. Så jag lät det vara, glömde bort och hittar det nu några månader senare och inser att jag är ungefär lika klok som då.

Så här såg mina anteckningar ut då: Lugn, rutin, att leva enkelt, klara sig på mindre och att komma i kontakt med människor. En längtan bort från livsstilen i staden där jag av någon anledning har svårt att komma bort från rumpsittandet och skärmstirrandet.

Det är nog en kombination av allt det där som drar mig ut på tur. Då jag går ut i naturen får jag släppa alla tankar på att behöva prestera något. Det är kravlöst. Jag får bara vara. Där ute är det så mycket enklare att bara vara, för där finns verkligen inte så mycket att göra. Det största jobbet på en tur i fjället är att överleva, det vill säga äta, sova, hålla sig torr, hålla sig varm och ta hand om sin kropp på alla sätt. Då du gjort det har du varken tid eller ork att göra så mycket annat. Och det viktigaste: du har heller inget som du måste göra! Det är okej att slänga sig i riset och snaska choklad, eller att krypa ner i sovsäcken för en dag om du känner för det (förutsatt att du har tillräckligt med mat för dig för en sådan dag, förstås).

Om jag då skulle sammanfatta det här i tre ord? Friheten, det enkla livet och lugnet. Det måste vara det som drar mig till fjällen.

1

Annonser

Ett år senare – Vad lärde jag mig av att bo utomlands?

Sent omsider men jag tycker det är dags att teckna ner några lärdomar från mitt utbyte i Tyskland. Jag tror det är viktigt att reflektera över saker man varit med om och fundera vad man lärt sig av dem. Allra minst i mötet med en annan kultur finns det många olikheter från vad man är van vid, och troligen fina lärdomar. Något att ta med sig hem igen.

dsc_0331

Egentligen ville jag skriva det här inlägget strax efter jag kommit hem från utbytet, men nu har det snart gått ett helt år sedan dess. Bättre sent än aldrig, tycker jag. Turligt nog har jag skrivit dagbok och gjort anteckningar. Mina lärdomar kan ju faktiskt ha mognat till under året som gått och vara något som jag inte tänkte på medan jag var borta.

”Du musst lernen, dein Hund zu vertrauen.”

Det var något jag plockade upp på gatan där jag bodde i Berlin. En man och hans son kom promenerande emot mig, och före dem springer en hund. Av någon orsak skrev jag ner det vad mannen sa till sin son. Du måste lära dig att lita på din hund. Just då tänkte jag knappast längre än meningens konkreta betydelse. Jag tyckte det var ett klokt råd, och eftersom jag är hundintresserad tänkte jag att jag kunde ha nytta av det i framtiden.

”Du musst lernen, dein Bauchgefühl zu vertrauen.”

Om man byter ut ett ord så blir det kanske en av mina största lärdomar. Något som jag ännu lär mig. Att lita på magkänslan. De orden har jag inte kopierat av någon direkt, men det är definitivt något som Ana (min vän i Berlin) kunde ha sagt. Att lita på sig själv och sin instinkt, på att jag räcker till och är bra just som jag är. Då jag tänker tillbaka på min tid i Tyskland kände jag mig speciellt i början bortkommen i den nya situationen att vara helt på egen hand i en främmande kultur. Inte känna så många, inte veta vart man ska gå.

20151105_161705

Kommer att tänka på två grejer jag är tacksam för. Det ena är mina grannar (inte alla förstås, men de bra typerna) som fanns till för mig, hjälpte mig då jag inte visste och ordnade Feierabend (öl, snacks och umgänge) i vårt kök. Det andra är programmen som ESN ordnade för utbytesstudenter. Sociala situationer kan jag tycka är jätteskrämmande, och det var nog tack vare den lilla rösten i mitt huvud som jag gick dit. Det var tack vare magkänslan, att det här är något bra, det här ska du gå på, som jag träffade några av mina bästa vänner under utbytestiden.

Jag lärde mig helt enkelt mycket om mig själv och utvecklades som person. Jag prövade på massor med nya saker och utmanade mig själv. Det är nog en av de största rikedomarna med att komma till en plats där ingen känner en från förut. Man ger sig själv lite mer utrymme att vara den man verkligen vill vara.

dsc_0763kopia

Något som långsamt hittade tillbaka till mig under de där sex månaderna var min studiemotivation. Min uppfattning om de tyska studenterna blev, i enlighet med många fördomar, att de jobbar hårt och villkorslöst mot sina mål. Alles in Ordnung. Allt ska vara rätt och ordentligt gjort. De gnäller inte så mycket utan ser helt enkelt till att få det gjort som måste göras. Jag har sedan gymnasietiden allt oftare tagit emot min inre latmask och slarver med öppna armar och på universitetet har jag inte haft de bästa studievanorna. Konstigt nog har jag med nöd och näppe tagit mig framåt. Jag fick nog en liten chock då jag såg hur hårt tyska studenter jobbar.

Jag insåg att här värdesätter folk sina studier mer än jag någonsin gjort, och mer än många andra finska studenter. Sällan hörde jag suckar över arbete som måste göras på samma sätt som här hemma. Visst kunde man sucka lite över att det var dags att stiga upp från kaffekoppen, men man gick ändå vidare. Jag upplever att finländare ofta tar med sig sucken in i arbetet. Mycket ses som något som måste göras där man istället kunde se en möjlighet att lära sig någonting. Jag vill inte dra en gräns, för det finns lata tyskar och flitiga finnar. Min poäng är snarare vad såg jag där som jag tycker är värt att lära sig av. Jag vet att jag behövde uppleva det här för att lära mig värdesätta mina studier.

20160123_154906

Börjar tröttna på mitt filosoferande nu så här följer en mycket konkret lista på några trevliga ord jag lärde mig och på företeelser jag kom att uppskatta.

Übergangsjacke och Kulturbeutel (=möjligen österrikiska, för 1) en jacka att ha då temperaturen växlar mellan kallt och varmt och 2) toalettväska)
Fata morgana (det mest överraskande tyska ordet jag lärde mig, betyder hägring)
Små kiosker gathörnen som säljer drycker till billiga priser, utbudet av drycker i glasflaskor.
Streetfood (A Berlin thing?), billigt vin, billig glass, bagerier i vart och vartannat hörn.
Utbudet av mataffärer som endast sålde ekoprodukter.
Handelskorgen att ha sina ägodelar i i biblioteket (Se bilden ovan. Egna väskor fick inte tas med in.)
I studentlunchen ingick efterrätt!
Nygräddade, frasiga våfflor med florsocker för en billig peng i pauserna mellan föreläsningarna.

Och mycket mer.

Ibland kan jag ångra att jag inte reste mer och såg mig omkring mer, festade mer och lärde känna fler människor. För det är vad många gör på sitt utbyte. Det är tungt att erkänna att mitt utbyte inte alltid var lika glamoröst, spännande och roligt som förväntat, det var riktigt jobbigt ibland. Ändå är jag glad att jag gjorde utbytet till mitt eget, och utvecklades på nivåer som passade mig just då.

Slutligen hade jag nog fler spännande upplevelser än jag vill tro (för tydlighetens skull ska jag avsluta med en lista på det också) och jag fick några få mycket nära vänner istället för många ytliga bekantskaper. Jag hälsade också på en gammal brevvän och två utbytesstuderanden som jag lärt känna som tutor i Åbo. Det är en utmaning att inte jämföra sig med andra och vara stolt över den man är. Långsamt, långsamt har jag ändå börjat finna tryggheten att vara mig själv och att inte ta mig själv på för stort allvar. Tack för allt du gav mig Tyskland.

Fitness kick-boxing
Linedance
Schwanensee, baletten jag velat se sedan jag var liten.
Slubice (bara för att kunna säga att jag varit i Polen)
Weekend i Köpenhamn
Tågresor till små obetydliga orter i Brandenburg
Slott och palats
Allt med Berlin! Där ingår mycket, mycket ❤
Tågluff från sydligaste till nordligaste spetsen av landet, och vidare hem genom Danmark, Sverige och över Östersjön
Jena och Erfurt
Neuschwanstein
München
Pleinfeld, Ettenstadt, Weissenburg, Ellingen, Eichstätt
Würzburg

To be continued…

img-20150921-wa0006

Tillbaka till Nordkalottleden

Tänker tillbaka på äventyret som tog plats för snart ett halvt år sedan. Födelsedagsresan då jag och Ana blev 24. Vandringen från Abisko till Kilpisjärvi. Två veckor till fots genom tre länder. Utmaningar, oförglömliga upplevelser. Ett minne för livet.

Sätt på lite stämningsfull musik och njut av några av mina favoritbilder från resan.

 

img_5053

 

img_4960

 

img_5153copy

 

img_4965

 

img_5137

 

img_5155

 

img_5031

 

img_5118

 

img_5013

 

img_5064

 

img_5104

 

img_5122

 

img_5094

 

img_5078

 

img_5271

 

img_5259

 

img_5061copy

 

img_4878

 

img_5139

Längs tre länders gränser

Jag tänker börja med en enkel varifrån och vart reste vi. Första augusti då vi tryckt ner det sista av proviant och snacks i rinkorna fick vi bilskjuts av mina föräldrar från Abisko turiststation till Tornehamn, ett par kilometer norrut från Abisko. Vi startade mitt på dagen med målet Lappjordshytta, 11 km. Det regnade och den första dagen var lera,   branta sluttningar, uppstigningar och värkande axlar.

Vi är jag och min vän Ana. Hon var ute på en betydligt längre resa och jag slog henne följe under två veckor. Kolla in hennes facebook och blogg Über66grad.

Min destination var Kilpisjärvi. Dit skulle jag tillsammans med Ana ta mig längs vandringsleder i Norge och korta stycken i Sverige och Finland. Omkring 190 kilometer till fots.

IMG_4900 copy

Vi gick längs Nordkalottleden, en 800 kilometer lång led som går genom Sverige, Norge och Finland. Redan första dagen gick vi in i Norge. På tolfte dagen gick vi ett par kilometer in i det allra nordligaste Sverige, för att nästa dag gå i Norge igen. På fjortonde och sista vandringsdagen kom vi till Treriksröset, och fortsatte sedan in på finska marker och till min slutdestination Kilpisjärvi. En hel massa gränskorsningar blev det med andra ord.

En på pricken två veckor lång vandring, som jag inte tänker redogöra för dag för dag. Däremot ska jag berätta om de mest minnesvärda upplevelserna och platserna. De där som etsar sig fast i minnet.

img_5089copy

Vår andra dag. Vi gick på håll förbi en sommarbebyggelse för samer. Jag tog fram min lilla kikare för att se om någon var hemma, men nehej. Fönsterluckor var fastspikade och det kom ingen rök ur skorstenarna.

Vi ville ta det lugnt i början, dela upp etappen mellan Lappjordhytta och Innset, och tälta någonstans i dalen före Innset, Salvvasvággi. Då vi gick förbi samebyn såg vi en regnbåge som började nere i dalen. Molnen bakom bergen i öster var mörka. Det var dags att slå upp tälten.

IMG_4933 copy

Det var andra gången någonsin som jag skulle slå upp mitt lånade tält. Jag visste att det hade krånglat lite gången innan, och kände stressen krypa i mig med regnmolnen som kom krypande mot oss nerför berget. Det började droppa. Ana gjorde i ordning sitt tält, och jag kämpade med mitt (Den mittersta pinnen är för lång och det krävs råstyrka och jävlaranamma för att fästa den). Pulsen slog hårdare och jag kastade blickar mot regnmolnen. Precis som jag räddat rinkan och mig själv in i tältet från att bli alltför blöta kom ett störtregn. Där satt vi i varsitt tält och väntade på att det skulle avta så att vi kunde koka middag.

Regnet avtog, vi stack småningom ut huvudena ur tälten och såg ett orange ljus tränga genom de tjocka mörka molnen som dragit över oss. Solnedgången kastade sitt ljus på bergen och ner i dalen. På det följde en kall och regnig natt.

IMG_4945 copy

Många av mina starkaste minnen har något extremt eller ovanligt i sig. Vackra solnedgångar, regnbågar och dåligt väder hör dit. Inte för att något av det här var särskilt ovanligt. Fjällväder är väldigt omväxlande. Om den här sommaren sades ändå att den varit ovanligt regnig. En karl som vi mötte som hade vandrat flera veckor sa att det bara hade varit regn, regn och mera regn. Vi hoppades att det nu hade regnat klart och att vi skulle få se lite mer solsken.

Två av fjorton dagar gick vi i regn, iskall blåst och dimma. En av dehär dagarna gick vi igenom Isdalen. Vad kunde man förvänta sig i en dal med det namnet? Vi startade från Rostahytta i tjock dimma. Vi gick uppför i ett par kilometer då dimman plötsligt lättade och avslöjade en vacker dal. Pre-isdalen, kallar jag det. Där fanns blommor, fåglar, vattenfall, gröna marker och allt omslöts av vackra bergssluttningar.

img_5170img_5177copy

Sedan kom THE REAL Isdalen. Brant uppför steniga sluttningar. En stark vind slog emot oss då vi kom upp och så fortsatte de resterande 4-5 kilometrarna genom Isdalen. Regn, vind, tjock dimma, iskalla fingrar och blöta byxor som klibbade fast i benen som trots motgångar tog oss vidare. Längs markeringar som låg höljda i dimma och gömda bland stenar. Stenar, stenar, stenar. Alltjämt dimma och iskall blåst.

Efter vad som kändes som en evighet sluttade terrängen neråt och vi gick in i en annan verklighet som också den varade en evighet. Först ett stenigt vattendrag där man inte såg från ena stranden till den andra. Vinden hade avtagit här nere, men dimman verkade tjockare. Sedan kilometrar genom surrealism. Gräs och en lättgåelig stig som försvann i dimman framför oss. Vi hade ingen aning vad som fanns omkring oss bortsett från några få meter gräs åt vardera sidan.Till slut öppnade landskapet sig igen och vi nådde Gappohytta.

Där fick ni ett smakprov på en av de mer extrema väderlekarna man kan uppleva i fjällen. Så var det som sagt två av fjorton dagar. För det mesta var det halvmulet med skurar eller behagligt duggregn. Nu som då varma solstunder.

Nu vill jag berätta om en annan nämnvärd och för mig ny upplevelse. Att stanna i de norska stugorna. Här är Gappohytta som jag nämnde ovan. Gappohytta hör enligt mig till de vackrast belägna.

img_5206

Norges motsvarighet till en finsk vildmarksstuga kallas alltså hytta. De ägs av DNT (Den norske turistforening) och standarden är betydligt högre än i de finska stugorna. De har fler än en sovavdelning, mjuka madrasser och är i övrigt snyggare, bekvämare och bättre utrustade. Lyxen har ju förstås sitt pris. I motsats till de finska stugorna, som är gratis, har norska stugor ett väl fungerande betalsystem som bygger på stor tillit till kunderna från DNT. Man hämtar upp en nyckel på förhand (Ana skötte det här så fråga mig inte varifrån) och betalar varje stugbesök genom att fylla i en betalningsfullmakt eller lämna kontanter i ett kuvert i stugan. Lyxen kostade mig 60 norska kronor per natt, eftersom jag är under 27 år och medlem i Suomen Latu, som ger mig rätt till rabatterat pris. För detaljer om prissättningen kan man kolla in DNTs hemsidor.

Tack vare det förmånliga priset och bekvämligheten det gav rätt till stannade vi hälften av nätterna i stuga.

img_5198copyimg_5132copy

Det här var bara en liten bråkdel av allt jag skulle vilja skriva om. Och en liten bråkdel av alla fina bilder jag tog. Jag hoppas  för mig egen och för er del att jag ska få tid att skriva en uppföljning. Hur det är blir med det, fler äventyr är att vänta inom en mycket snar framtid. För mig bär det av 42 timmar från nu.

The road goes on.

img_5253

Once upon min resa till Neuschwanstein

20160223_115529

Är inne på min tredje vecka i Åbo, och jag är glad att vara tillbaka. Känner ändå att jag måste dokumentera resten av min hemresa. Jag började skriva redan på ett tåg någonstans mellan Odense och Stockholm, men avslutade aldrig inlägget. Orkar inte ändra på det mer så vi får helt enkelt hoppa två veckor och tre dagar tillbaka i tiden och låtsas att jag sitter där på tåget…

Igår vid den här tiden var jag påväg till Hamburg. Nu sitter jag på mitt sista tåg för den här resan, från Malmö till Stockholm. Inatt stannade jag hos en tjej i Odense, som jag hade hittat via couchsurfing. Det var första gången jag använde couchsurfing för övernattning. Hon mötte mig på tågstationen i Odense. Vi gick hem till henne, drack te, spelade spel och pratade. Vi lyckades till och med kommunicera ganska långt på svenska och danska.

Egentligen ville jag skriva om Neuschwanstein. Det var i måndags som jag åkte från Mittelfranken, där jag hälsat på Lisa, till Füssen nära Österrikiska gränsen. Ännu kvällen innan var jag osäker på vart jag skulle åka och hur jag skulle bo. Jag hade försökt hitta en värd på couchsurfing, och hade skrivit åt flera i både Füssen och i Garmisch-Partenkirchen, en skidort belägen lite högre upp i bergen. Ingen svarade så på måndag innan jag åkte bokade jag rum på ett gästhem i Schwangau. Schwangau är den lilla ort nära Füssen där Neuschwanstein finns.

DSC_0172

Här bodde jag två nätter. På Gästehaus Charlotte. I ett pyttelitet enkelrum på andra våningen uppför en knarrig trappa. Rummet var anspråkslöst och lite retro. Frottélakan, senapsgul och ljusgrön inredning i badrummet, heltäckningsmatta och spetsgardiner. Jag betalade slutligen knappa 40 euro/natt med allt inräknat, och tycker att det var ett rimligt pris. Läget var rätt bra. Det bästa vore kanske att ha en bil, men om man inte är rädd att använda benen fanns allt väsentligt på gångavstånd. En mataffär, restaurang och huvudattraktionen; slottet.

Jag är bara tacksam att jag har pengar att köpa mig tak över huvudet. Det finns andra som är mindre lyckligt lottade.

På tisdag morgon steg jag upp före åtta, åt frukost och promenerade iväg till Neuschwanstein. Inträdet var 11 euro. Flera timmar gick åt besöket även om själva rundturen bara tog en halvtimme. Först skulle man gå upp för berget och sedan vänta en bra stund innan rundturen började. Jag var lite besviken där uppe då jag insåg att jag inte skulle få så fina foton med alla turister i vägen, men det ordnade sig och jag ska senare berätta hur.

Insidan av slottet var pampigt förstås. Lite annorlunda kanske än andra slott i och med att det byggdes relativt sent. Eftersom Kung Ludvig som lät bygga det dog innan det var klart, är bygget än idag halvfärdigt. I en del av slottet har man därför inrättat souvenirbutiker och ett café, surprise surprise.

Även om jag i allmänhet gärna undviker turistfällor fanns det ett par rum som var värda besöket. Ett rum var inrättat som en droppstensgrotta, och väggarna i flera av rummen var täckta med vackra målningar från sagovärlden. Festsalen var speciellt vacker. Kung Ludvig önskade tydligen att slottet skulle hedra gamla sagor och medeltida berättelser istället för att påminna världen om honom själv. Därför fanns hans sigill endast på två ställen i hela slottet. Det tyckte jag var en fin och ovanlig tanke han hade.

DSC_0193DSC_0204DSC_0196

Då jag turistat klart vek jag av på en liten stig ut i skogen nedanför slottet, i hopp om att nå den del av bergssluttningen jag från håll spekulerat att skulle ge den vackraste blicken på slottet. Är man ett fotofreak så är man.

DSC_0208

Eftersom insidertips är lite vad jag hoppades ge med den här bloggen ska jag berätta. I Hohenschwangau, den lilla ort nedanför slottet där man köper biljetter, finns en stor byggnad som är typ ett hostel. Bakom det går en vandringsled till en “Bergbahn” som jag inte minns exakt vad den hette. Inser nu att jag inte hjälper så väldigt mycket med så oprecisa anvisningar, men det får duga. Jag vandrade och kom till en slalombacke. En väg gick upp i slalombacken och upp i skogen.

Hade inte sett en enda turist sedan jag gick från slottet. I det skedet undrade jag om jag skulle åka upp i bergen med bergbanan, då jag såg en gammal man som gick några hundra meter framför mig i riktning upp i skogen. Jag följde honom instinktivt. Tänkte, att eftersom någon (som dessutom inte är turist) går ditåt måste det finnas en stig där.

Så jag gick uppåt. Genom en skog på en stig där det rann en bäck.

DSC_0244

Småningom var jag så högt upp att jag kunde söka mig en utsiktspunkt. Och så blev min dröm verklighet. Det som var målet med hela avvikaren till Neuschwanstein, att fotografera slottet.

DSC_0309

DSC_0315 (2)

Om det inte varit för karln som uppenbarade sig skulle jag troligen inte ha hittat dit. Jag undrar vad som hände med honom sen…

Då jag kommit ner från berget och skulle vandra tillbaka hem slogs jag, bokstavligen, av ett snöoväder. Jag var mitt ute på öppna fält vid foten av Alpernas början, då ett snöoväder svepte in tillsammans med starka vindar och lät blöt snö ge mig rosiga kinder och blöta kläder.

Det snöade hela kvällen (jag stannade inne och såg på tv) och hela natten. Följande morgon checkade jag ut efter frukosten kring 9 på morgonen och gick ut i ett sagolandskap, som var ännu vackrare än dagen innan.

DSC_0326DSC_0328DSC_0335DSC_0338DSC_0340DSC_0346

Jag är verkligen tacksam att jag fick se två så olika ansikten av Schwangau och Füssen. Lite synd var det att jag inte hann stanna och njuta av det vackra snölandskapet… but a girl has got to do, what a girl has got to do, och den dagen var det att resa vidare mot nya äventyr. Vart jag hamnade sen får ni höra om mer en annan gång.

Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.

DSC_0295

Oro

20160224_101339

Du vaknar på morgonen med spända axlar och en begynnande huvudvärk. Packar, äter frukost, allteftersom huvudvärken tilltar. Häver upp rinkkan på ryggen. Får tack och lov bilskjuts till tågstationen. Du tar en huvudvärkstablett där du står på perrongen och väntar på tåget, som dessutom är ett ersättningståg, med x antal andra fullpackade resanden. Du anar ont. Tåget susar in på perrongen och du ser redan då att de flesta platserna är tagna. Du stiger in och misstanken bekräftas. Du trängs i gången med de andra som febrilt söker en sittplats, men ger upp ganska fort, släpper ner rinkkan på första bästa lediga bagageutrymme och slår dig ner i en korridor, tillsammans med några andra som inte hittat en plats. Huvudvärkstabletten börjar långsamt verka.

Ibland är det tungt att resa. Min fredag morgon var tung.

Jag har varit på resa en vecka nu och har nästan bara haft tur. Inga stora förseningar, alltid en bekväm sittplats, sympatiska medresenärer och lätta tågbyten. Jag kände på mig att det skulle uppstå svårigheter någon gång.

Också idag hade jag tur, trots omständigheterna. Då jag satt på det fullproppade tåget upplyste konduktören i högtalaren oss om att det fanns andra förbindelser i riktning Hamburg från nästa ort där vi skulle stanna, och jag bestämde mig för att stiga av.

Här sitter jag nu. I en vagn för resanden med någon sorts bahn.comfort-förmån. Mycket benplats, bekväma säten och försäljare går nu som då förbi och erbjuder snacks.”Möchten jemand einen Kaffee, oder was kühles zu trinken? Ein Sandwich? Ofenfrische Bretzel?” Jag snyltade på komforten och slog mig ner på en sån plats fastän jag inte var inbjuden. Strax stannar vi i Göttingen, där stiger jag på ett tåg till Hamburg.

Senare…

Efter att ha ätit en medhavd smörgås och ett ägg på en kall tågstation i Göttingen sitter jag nu i en varm tågkupé. Än en gång sitter jag så mycket bättre än jag hade gjort om jag stannat kvar på golvet i det där proppfulla tåget.

Något jag lärt mig på den här resan är att man inte behöver oroa sig. Det ordnar sig alltid. Intressant är att jag vetat om att det här är något jag måste öva på, men först nu inser jag vilken bra övning den här resan varit för mig. Jag tenderar vanligen att oroa mig för tågbyten, om jag hittar sittplats, om jag har tillräckligt att äta, om jag når min destination innan kvällen. Nu vet jag att om man lyssnar till rösten inom sig, och följer de impulser och känslor man får, så löser sig alla knepiga situationer till det bästa.

20160224_102526

Kort innan jag begav mig av på den här resan ändrades mina reseplaner. Ursprungligen skulle jag tillbringa några dagar i mitten av veckan tillsammans med en kompis i norra delarna av Tyskland, men hon fick förhinder. Jag anar att det var lika bra. Istället för att göra en kort utstickare till bergen på måndag, och sent samma kväll anlända i Würzburg, fick jag stanna två nätter i bergen, dricka kaffe i solen i München och resa på bekväma tider utan stress. Jag förstår nu att den ursprungliga planen inte skulle ha lyckats eller åtminstone skulle det ha blivit väldigt stressigt.

Efter Hamburg tar jag sikte på Odense, Danmark. Där stannar jag en natt för att imorgon fortsätta till Stockholm och på söndag ta färjan hem till Åbo. Om vi har tur funkar wifin på tåget till Stockholm, så kanske jag kan skriva en uppdatering om var exakt jag befunnit mig och vad jag gjort under de senaste dagarna.