Ett år senare – Vad lärde jag mig av att bo utomlands?

Sent omsider men jag tycker det är dags att teckna ner några lärdomar från mitt utbyte i Tyskland. Jag tror det är viktigt att reflektera över saker man varit med om och fundera vad man lärt sig av dem. Allra minst i mötet med en annan kultur finns det många olikheter från vad man är van vid, och troligen fina lärdomar. Något att ta med sig hem igen.

dsc_0331

Egentligen ville jag skriva det här inlägget strax efter jag kommit hem från utbytet, men nu har det snart gått ett helt år sedan dess. Bättre sent än aldrig, tycker jag. Turligt nog har jag skrivit dagbok och gjort anteckningar. Mina lärdomar kan ju faktiskt ha mognat till under året som gått och vara något som jag inte tänkte på medan jag var borta.

”Du musst lernen, dein Hund zu vertrauen.”

Det var något jag plockade upp på gatan där jag bodde i Berlin. En man och hans son kom promenerande emot mig, och före dem springer en hund. Av någon orsak skrev jag ner det vad mannen sa till sin son. Du måste lära dig att lita på din hund. Just då tänkte jag knappast längre än meningens konkreta betydelse. Jag tyckte det var ett klokt råd, och eftersom jag är hundintresserad tänkte jag att jag kunde ha nytta av det i framtiden.

”Du musst lernen, dein Bauchgefühl zu vertrauen.”

Om man byter ut ett ord så blir det kanske en av mina största lärdomar. Något som jag ännu lär mig. Att lita på magkänslan. De orden har jag inte kopierat av någon direkt, men det är definitivt något som Ana (min vän i Berlin) kunde ha sagt. Att lita på sig själv och sin instinkt, på att jag räcker till och är bra just som jag är. Då jag tänker tillbaka på min tid i Tyskland kände jag mig speciellt i början bortkommen i den nya situationen att vara helt på egen hand i en främmande kultur. Inte känna så många, inte veta vart man ska gå.

20151105_161705

Kommer att tänka på två grejer jag är tacksam för. Det ena är mina grannar (inte alla förstås, men de bra typerna) som fanns till för mig, hjälpte mig då jag inte visste och ordnade Feierabend (öl, snacks och umgänge) i vårt kök. Det andra är programmen som ESN ordnade för utbytesstudenter. Sociala situationer kan jag tycka är jätteskrämmande, och det var nog tack vare den lilla rösten i mitt huvud som jag gick dit. Det var tack vare magkänslan, att det här är något bra, det här ska du gå på, som jag träffade några av mina bästa vänner under utbytestiden.

Jag lärde mig helt enkelt mycket om mig själv och utvecklades som person. Jag prövade på massor med nya saker och utmanade mig själv. Det är nog en av de största rikedomarna med att komma till en plats där ingen känner en från förut. Man ger sig själv lite mer utrymme att vara den man verkligen vill vara.

dsc_0763kopia

Något som långsamt hittade tillbaka till mig under de där sex månaderna var min studiemotivation. Min uppfattning om de tyska studenterna blev, i enlighet med många fördomar, att de jobbar hårt och villkorslöst mot sina mål. Alles in Ordnung. Allt ska vara rätt och ordentligt gjort. De gnäller inte så mycket utan ser helt enkelt till att få det gjort som måste göras. Jag har sedan gymnasietiden allt oftare tagit emot min inre latmask och slarver med öppna armar och på universitetet har jag inte haft de bästa studievanorna. Konstigt nog har jag med nöd och näppe tagit mig framåt. Jag fick nog en liten chock då jag såg hur hårt tyska studenter jobbar.

Jag insåg att här värdesätter folk sina studier mer än jag någonsin gjort, och mer än många andra finska studenter. Sällan hörde jag suckar över arbete som måste göras på samma sätt som här hemma. Visst kunde man sucka lite över att det var dags att stiga upp från kaffekoppen, men man gick ändå vidare. Jag upplever att finländare ofta tar med sig sucken in i arbetet. Mycket ses som något som måste göras där man istället kunde se en möjlighet att lära sig någonting. Jag vill inte dra en gräns, för det finns lata tyskar och flitiga finnar. Min poäng är snarare vad såg jag där som jag tycker är värt att lära sig av. Jag vet att jag behövde uppleva det här för att lära mig värdesätta mina studier.

20160123_154906

Börjar tröttna på mitt filosoferande nu så här följer en mycket konkret lista på några trevliga ord jag lärde mig och på företeelser jag kom att uppskatta.

Übergangsjacke och Kulturbeutel (=möjligen österrikiska, för 1) en jacka att ha då temperaturen växlar mellan kallt och varmt och 2) toalettväska)
Fata morgana (det mest överraskande tyska ordet jag lärde mig, betyder hägring)
Små kiosker gathörnen som säljer drycker till billiga priser, utbudet av drycker i glasflaskor.
Streetfood (A Berlin thing?), billigt vin, billig glass, bagerier i vart och vartannat hörn.
Utbudet av mataffärer som endast sålde ekoprodukter.
Handelskorgen att ha sina ägodelar i i biblioteket (Se bilden ovan. Egna väskor fick inte tas med in.)
I studentlunchen ingick efterrätt!
Nygräddade, frasiga våfflor med florsocker för en billig peng i pauserna mellan föreläsningarna.

Och mycket mer.

Ibland kan jag ångra att jag inte reste mer och såg mig omkring mer, festade mer och lärde känna fler människor. För det är vad många gör på sitt utbyte. Det är tungt att erkänna att mitt utbyte inte alltid var lika glamoröst, spännande och roligt som förväntat, det var riktigt jobbigt ibland. Ändå är jag glad att jag gjorde utbytet till mitt eget, och utvecklades på nivåer som passade mig just då.

Slutligen hade jag nog fler spännande upplevelser än jag vill tro (för tydlighetens skull ska jag avsluta med en lista på det också) och jag fick några få mycket nära vänner istället för många ytliga bekantskaper. Jag hälsade också på en gammal brevvän och två utbytesstuderanden som jag lärt känna som tutor i Åbo. Det är en utmaning att inte jämföra sig med andra och vara stolt över den man är. Långsamt, långsamt har jag ändå börjat finna tryggheten att vara mig själv och att inte ta mig själv på för stort allvar. Tack för allt du gav mig Tyskland.

Fitness kick-boxing
Linedance
Schwanensee, baletten jag velat se sedan jag var liten.
Slubice (bara för att kunna säga att jag varit i Polen)
Weekend i Köpenhamn
Tågresor till små obetydliga orter i Brandenburg
Slott och palats
Allt med Berlin! Där ingår mycket, mycket ❤
Tågluff från sydligaste till nordligaste spetsen av landet, och vidare hem genom Danmark, Sverige och över Östersjön
Jena och Erfurt
Neuschwanstein
München
Pleinfeld, Ettenstadt, Weissenburg, Ellingen, Eichstätt
Würzburg

To be continued…

img-20150921-wa0006

Tillbaka till Nordkalottleden

Tänker tillbaka på äventyret som tog plats för snart ett halvt år sedan. Födelsedagsresan då jag och Ana blev 24. Vandringen från Abisko till Kilpisjärvi. Två veckor till fots genom tre länder. Utmaningar, oförglömliga upplevelser. Ett minne för livet.

Sätt på lite stämningsfull musik och njut av några av mina favoritbilder från resan.

 

img_5053

 

img_4960

 

img_5153copy

 

img_4965

 

img_5137

 

img_5155

 

img_5031

 

img_5118

 

img_5013

 

img_5064

 

img_5104

 

img_5122

 

img_5094

 

img_5078

 

img_5271

 

img_5259

 

img_5061copy

 

img_4878

 

img_5139

Längs tre länders gränser

Jag tänker börja med en enkel varifrån och vart reste vi. Första augusti då vi tryckt ner det sista av proviant och snacks i rinkorna fick vi bilskjuts av mina föräldrar från Abisko turiststation till Tornehamn, ett par kilometer norrut från Abisko. Vi startade mitt på dagen med målet Lappjordshytta, 11 km. Det regnade och den första dagen var lera,   branta sluttningar, uppstigningar och värkande axlar.

Vi är jag och min vän Ana. Hon var ute på en betydligt längre resa och jag slog henne följe under två veckor. Kolla in hennes facebook och blogg Über66grad.

Min destination var Kilpisjärvi. Dit skulle jag tillsammans med Ana ta mig längs vandringsleder i Norge och korta stycken i Sverige och Finland. Omkring 190 kilometer till fots.

IMG_4900 copy

Vi gick längs Nordkalottleden, en 800 kilometer lång led som går genom Sverige, Norge och Finland. Redan första dagen gick vi in i Norge. På tolfte dagen gick vi ett par kilometer in i det allra nordligaste Sverige, för att nästa dag gå i Norge igen. På fjortonde och sista vandringsdagen kom vi till Treriksröset, och fortsatte sedan in på finska marker och till min slutdestination Kilpisjärvi. En hel massa gränskorsningar blev det med andra ord.

En på pricken två veckor lång vandring, som jag inte tänker redogöra för dag för dag. Däremot ska jag berätta om de mest minnesvärda upplevelserna och platserna. De där som etsar sig fast i minnet.

img_5089copy

Vår andra dag. Vi gick på håll förbi en sommarbebyggelse för samer. Jag tog fram min lilla kikare för att se om någon var hemma, men nehej. Fönsterluckor var fastspikade och det kom ingen rök ur skorstenarna.

Vi ville ta det lugnt i början, dela upp etappen mellan Lappjordhytta och Innset, och tälta någonstans i dalen före Innset, Salvvasvággi. Då vi gick förbi samebyn såg vi en regnbåge som började nere i dalen. Molnen bakom bergen i öster var mörka. Det var dags att slå upp tälten.

IMG_4933 copy

Det var andra gången någonsin som jag skulle slå upp mitt lånade tält. Jag visste att det hade krånglat lite gången innan, och kände stressen krypa i mig med regnmolnen som kom krypande mot oss nerför berget. Det började droppa. Ana gjorde i ordning sitt tält, och jag kämpade med mitt (Den mittersta pinnen är för lång och det krävs råstyrka och jävlaranamma för att fästa den). Pulsen slog hårdare och jag kastade blickar mot regnmolnen. Precis som jag räddat rinkan och mig själv in i tältet från att bli alltför blöta kom ett störtregn. Där satt vi i varsitt tält och väntade på att det skulle avta så att vi kunde koka middag.

Regnet avtog, vi stack småningom ut huvudena ur tälten och såg ett orange ljus tränga genom de tjocka mörka molnen som dragit över oss. Solnedgången kastade sitt ljus på bergen och ner i dalen. På det följde en kall och regnig natt.

IMG_4945 copy

Många av mina starkaste minnen har något extremt eller ovanligt i sig. Vackra solnedgångar, regnbågar och dåligt väder hör dit. Inte för att något av det här var särskilt ovanligt. Fjällväder är väldigt omväxlande. Om den här sommaren sades ändå att den varit ovanligt regnig. En karl som vi mötte som hade vandrat flera veckor sa att det bara hade varit regn, regn och mera regn. Vi hoppades att det nu hade regnat klart och att vi skulle få se lite mer solsken.

Två av fjorton dagar gick vi i regn, iskall blåst och dimma. En av dehär dagarna gick vi igenom Isdalen. Vad kunde man förvänta sig i en dal med det namnet? Vi startade från Rostahytta i tjock dimma. Vi gick uppför i ett par kilometer då dimman plötsligt lättade och avslöjade en vacker dal. Pre-isdalen, kallar jag det. Där fanns blommor, fåglar, vattenfall, gröna marker och allt omslöts av vackra bergssluttningar.

img_5170img_5177copy

Sedan kom THE REAL Isdalen. Brant uppför steniga sluttningar. En stark vind slog emot oss då vi kom upp och så fortsatte de resterande 4-5 kilometrarna genom Isdalen. Regn, vind, tjock dimma, iskalla fingrar och blöta byxor som klibbade fast i benen som trots motgångar tog oss vidare. Längs markeringar som låg höljda i dimma och gömda bland stenar. Stenar, stenar, stenar. Alltjämt dimma och iskall blåst.

Efter vad som kändes som en evighet sluttade terrängen neråt och vi gick in i en annan verklighet som också den varade en evighet. Först ett stenigt vattendrag där man inte såg från ena stranden till den andra. Vinden hade avtagit här nere, men dimman verkade tjockare. Sedan kilometrar genom surrealism. Gräs och en lättgåelig stig som försvann i dimman framför oss. Vi hade ingen aning vad som fanns omkring oss bortsett från några få meter gräs åt vardera sidan.Till slut öppnade landskapet sig igen och vi nådde Gappohytta.

Där fick ni ett smakprov på en av de mer extrema väderlekarna man kan uppleva i fjällen. Så var det som sagt två av fjorton dagar. För det mesta var det halvmulet med skurar eller behagligt duggregn. Nu som då varma solstunder.

Nu vill jag berätta om en annan nämnvärd och för mig ny upplevelse. Att stanna i de norska stugorna. Här är Gappohytta som jag nämnde ovan. Gappohytta hör enligt mig till de vackrast belägna.

img_5206

Norges motsvarighet till en finsk vildmarksstuga kallas alltså hytta. De ägs av DNT (Den norske turistforening) och standarden är betydligt högre än i de finska stugorna. De har fler än en sovavdelning, mjuka madrasser och är i övrigt snyggare, bekvämare och bättre utrustade. Lyxen har ju förstås sitt pris. I motsats till de finska stugorna, som är gratis, har norska stugor ett väl fungerande betalsystem som bygger på stor tillit till kunderna från DNT. Man hämtar upp en nyckel på förhand (Ana skötte det här så fråga mig inte varifrån) och betalar varje stugbesök genom att fylla i en betalningsfullmakt eller lämna kontanter i ett kuvert i stugan. Lyxen kostade mig 60 norska kronor per natt, eftersom jag är under 27 år och medlem i Suomen Latu, som ger mig rätt till rabatterat pris. För detaljer om prissättningen kan man kolla in DNTs hemsidor.

Tack vare det förmånliga priset och bekvämligheten det gav rätt till stannade vi hälften av nätterna i stuga.

img_5198copyimg_5132copy

Det här var bara en liten bråkdel av allt jag skulle vilja skriva om. Och en liten bråkdel av alla fina bilder jag tog. Jag hoppas  för mig egen och för er del att jag ska få tid att skriva en uppföljning. Hur det är blir med det, fler äventyr är att vänta inom en mycket snar framtid. För mig bär det av 42 timmar från nu.

The road goes on.

img_5253

Once upon min resa till Neuschwanstein

20160223_115529

Är inne på min tredje vecka i Åbo, och jag är glad att vara tillbaka. Känner ändå att jag måste dokumentera resten av min hemresa. Jag började skriva redan på ett tåg någonstans mellan Odense och Stockholm, men avslutade aldrig inlägget. Orkar inte ändra på det mer så vi får helt enkelt hoppa två veckor och tre dagar tillbaka i tiden och låtsas att jag sitter där på tåget…

Igår vid den här tiden var jag påväg till Hamburg. Nu sitter jag på mitt sista tåg för den här resan, från Malmö till Stockholm. Inatt stannade jag hos en tjej i Odense, som jag hade hittat via couchsurfing. Det var första gången jag använde couchsurfing för övernattning. Hon mötte mig på tågstationen i Odense. Vi gick hem till henne, drack te, spelade spel och pratade. Vi lyckades till och med kommunicera ganska långt på svenska och danska.

Egentligen ville jag skriva om Neuschwanstein. Det var i måndags som jag åkte från Mittelfranken, där jag hälsat på Lisa, till Füssen nära Österrikiska gränsen. Ännu kvällen innan var jag osäker på vart jag skulle åka och hur jag skulle bo. Jag hade försökt hitta en värd på couchsurfing, och hade skrivit åt flera i både Füssen och i Garmisch-Partenkirchen, en skidort belägen lite högre upp i bergen. Ingen svarade så på måndag innan jag åkte bokade jag rum på ett gästhem i Schwangau. Schwangau är den lilla ort nära Füssen där Neuschwanstein finns.

DSC_0172

Här bodde jag två nätter. På Gästehaus Charlotte. I ett pyttelitet enkelrum på andra våningen uppför en knarrig trappa. Rummet var anspråkslöst och lite retro. Frottélakan, senapsgul och ljusgrön inredning i badrummet, heltäckningsmatta och spetsgardiner. Jag betalade slutligen knappa 40 euro/natt med allt inräknat, och tycker att det var ett rimligt pris. Läget var rätt bra. Det bästa vore kanske att ha en bil, men om man inte är rädd att använda benen fanns allt väsentligt på gångavstånd. En mataffär, restaurang och huvudattraktionen; slottet.

Jag är bara tacksam att jag har pengar att köpa mig tak över huvudet. Det finns andra som är mindre lyckligt lottade.

På tisdag morgon steg jag upp före åtta, åt frukost och promenerade iväg till Neuschwanstein. Inträdet var 11 euro. Flera timmar gick åt besöket även om själva rundturen bara tog en halvtimme. Först skulle man gå upp för berget och sedan vänta en bra stund innan rundturen började. Jag var lite besviken där uppe då jag insåg att jag inte skulle få så fina foton med alla turister i vägen, men det ordnade sig och jag ska senare berätta hur.

Insidan av slottet var pampigt förstås. Lite annorlunda kanske än andra slott i och med att det byggdes relativt sent. Eftersom Kung Ludvig som lät bygga det dog innan det var klart, är bygget än idag halvfärdigt. I en del av slottet har man därför inrättat souvenirbutiker och ett café, surprise surprise.

Även om jag i allmänhet gärna undviker turistfällor fanns det ett par rum som var värda besöket. Ett rum var inrättat som en droppstensgrotta, och väggarna i flera av rummen var täckta med vackra målningar från sagovärlden. Festsalen var speciellt vacker. Kung Ludvig önskade tydligen att slottet skulle hedra gamla sagor och medeltida berättelser istället för att påminna världen om honom själv. Därför fanns hans sigill endast på två ställen i hela slottet. Det tyckte jag var en fin och ovanlig tanke han hade.

DSC_0193DSC_0204DSC_0196

Då jag turistat klart vek jag av på en liten stig ut i skogen nedanför slottet, i hopp om att nå den del av bergssluttningen jag från håll spekulerat att skulle ge den vackraste blicken på slottet. Är man ett fotofreak så är man.

DSC_0208

Eftersom insidertips är lite vad jag hoppades ge med den här bloggen ska jag berätta. I Hohenschwangau, den lilla ort nedanför slottet där man köper biljetter, finns en stor byggnad som är typ ett hostel. Bakom det går en vandringsled till en “Bergbahn” som jag inte minns exakt vad den hette. Inser nu att jag inte hjälper så väldigt mycket med så oprecisa anvisningar, men det får duga. Jag vandrade och kom till en slalombacke. En väg gick upp i slalombacken och upp i skogen.

Hade inte sett en enda turist sedan jag gick från slottet. I det skedet undrade jag om jag skulle åka upp i bergen med bergbanan, då jag såg en gammal man som gick några hundra meter framför mig i riktning upp i skogen. Jag följde honom instinktivt. Tänkte, att eftersom någon (som dessutom inte är turist) går ditåt måste det finnas en stig där.

Så jag gick uppåt. Genom en skog på en stig där det rann en bäck.

DSC_0244

Småningom var jag så högt upp att jag kunde söka mig en utsiktspunkt. Och så blev min dröm verklighet. Det som var målet med hela avvikaren till Neuschwanstein, att fotografera slottet.

DSC_0309

DSC_0315 (2)

Om det inte varit för karln som uppenbarade sig skulle jag troligen inte ha hittat dit. Jag undrar vad som hände med honom sen…

Då jag kommit ner från berget och skulle vandra tillbaka hem slogs jag, bokstavligen, av ett snöoväder. Jag var mitt ute på öppna fält vid foten av Alpernas början, då ett snöoväder svepte in tillsammans med starka vindar och lät blöt snö ge mig rosiga kinder och blöta kläder.

Det snöade hela kvällen (jag stannade inne och såg på tv) och hela natten. Följande morgon checkade jag ut efter frukosten kring 9 på morgonen och gick ut i ett sagolandskap, som var ännu vackrare än dagen innan.

DSC_0326DSC_0328DSC_0335DSC_0338DSC_0340DSC_0346

Jag är verkligen tacksam att jag fick se två så olika ansikten av Schwangau och Füssen. Lite synd var det att jag inte hann stanna och njuta av det vackra snölandskapet… but a girl has got to do, what a girl has got to do, och den dagen var det att resa vidare mot nya äventyr. Vart jag hamnade sen får ni höra om mer en annan gång.

Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.

DSC_0295

Oro

20160224_101339

Du vaknar på morgonen med spända axlar och en begynnande huvudvärk. Packar, äter frukost, allteftersom huvudvärken tilltar. Häver upp rinkkan på ryggen. Får tack och lov bilskjuts till tågstationen. Du tar en huvudvärkstablett där du står på perrongen och väntar på tåget, som dessutom är ett ersättningståg, med x antal andra fullpackade resanden. Du anar ont. Tåget susar in på perrongen och du ser redan då att de flesta platserna är tagna. Du stiger in och misstanken bekräftas. Du trängs i gången med de andra som febrilt söker en sittplats, men ger upp ganska fort, släpper ner rinkkan på första bästa lediga bagageutrymme och slår dig ner i en korridor, tillsammans med några andra som inte hittat en plats. Huvudvärkstabletten börjar långsamt verka.

Ibland är det tungt att resa. Min fredag morgon var tung.

Jag har varit på resa en vecka nu och har nästan bara haft tur. Inga stora förseningar, alltid en bekväm sittplats, sympatiska medresenärer och lätta tågbyten. Jag kände på mig att det skulle uppstå svårigheter någon gång.

Också idag hade jag tur, trots omständigheterna. Då jag satt på det fullproppade tåget upplyste konduktören i högtalaren oss om att det fanns andra förbindelser i riktning Hamburg från nästa ort där vi skulle stanna, och jag bestämde mig för att stiga av.

Här sitter jag nu. I en vagn för resanden med någon sorts bahn.comfort-förmån. Mycket benplats, bekväma säten och försäljare går nu som då förbi och erbjuder snacks.”Möchten jemand einen Kaffee, oder was kühles zu trinken? Ein Sandwich? Ofenfrische Bretzel?” Jag snyltade på komforten och slog mig ner på en sån plats fastän jag inte var inbjuden. Strax stannar vi i Göttingen, där stiger jag på ett tåg till Hamburg.

Senare…

Efter att ha ätit en medhavd smörgås och ett ägg på en kall tågstation i Göttingen sitter jag nu i en varm tågkupé. Än en gång sitter jag så mycket bättre än jag hade gjort om jag stannat kvar på golvet i det där proppfulla tåget.

Något jag lärt mig på den här resan är att man inte behöver oroa sig. Det ordnar sig alltid. Intressant är att jag vetat om att det här är något jag måste öva på, men först nu inser jag vilken bra övning den här resan varit för mig. Jag tenderar vanligen att oroa mig för tågbyten, om jag hittar sittplats, om jag har tillräckligt att äta, om jag når min destination innan kvällen. Nu vet jag att om man lyssnar till rösten inom sig, och följer de impulser och känslor man får, så löser sig alla knepiga situationer till det bästa.

20160224_102526

Kort innan jag begav mig av på den här resan ändrades mina reseplaner. Ursprungligen skulle jag tillbringa några dagar i mitten av veckan tillsammans med en kompis i norra delarna av Tyskland, men hon fick förhinder. Jag anar att det var lika bra. Istället för att göra en kort utstickare till bergen på måndag, och sent samma kväll anlända i Würzburg, fick jag stanna två nätter i bergen, dricka kaffe i solen i München och resa på bekväma tider utan stress. Jag förstår nu att den ursprungliga planen inte skulle ha lyckats eller åtminstone skulle det ha blivit väldigt stressigt.

Efter Hamburg tar jag sikte på Odense, Danmark. Där stannar jag en natt för att imorgon fortsätta till Stockholm och på söndag ta färjan hem till Åbo. Om vi har tur funkar wifin på tåget till Stockholm, så kanske jag kan skriva en uppdatering om var exakt jag befunnit mig och vad jag gjort under de senaste dagarna.

Resan söderut

Befinner mig som bäst på ett litet tåg i riktning Alperna. Närmare bestämt mot Füssen som är känt för sagoslottet Neuschwanstein.

Veckoslutet spenderade jag hos Lisa i Ettenstatt, ungefär en timme söderut från Nürnberg. Förra veckan skrev jag klart mitt sista arbete i Potsdam, sprang med de sista papprena som skulle hämtas och lämnas in här och var, och sade adjö till mina vänner. Torsdagen packade och städade jag, för att på fredag morgon klockan nio kunna lämna över rummet och nyckeln. Allt gick nästan som smort. Packade en låda och två kassar med grejer som jag skulle lämna till ESN, som sedan ger dem vidare åt nästa lass utbytesstuderanden. En annan låda packade jag proppfull med saker att skicka hem med posten.

Jag måste avbryta för ett “moment” jag just nu har… jag ser berg! Jag ser berg trona upp sig bortom staden vi just kör igenom, Kaubeuren. Trodde för ett ögonblick att det var moln. Men så insåg jag att det är Alperna! Får nästan gåshud. Den här avvikaren söderut ser verkligen ut att löna sig.

DSC_0171

Även om det är svårt att slita blicken… tillbaka till fredagen då jag lämnade rummet som varit mitt under de senaste månaderna. En snäll kille från ESN kom med sin bil, så att vi kunde föra grejerna till deras kontor, och jag passade på att kila in på posten med paketet som jag sände iväg till Finland. Åkte in till Berlin för att äta avskedslunch med Ana och halv tre steg jag på tåget mot Pleinfeld. Resan tog cirka sex timmar med ett tågbyte i Nürnberg.

DSC_0040

Under veckoslutet stannade jag hos Lisa och hennes familj. Där ingick också fyra gosvänliga hundar. Det tog ett tag att vänja vid dialekten som pratades i Lisas familj. Då de pratade direkt till mig gjorde de sitt bästa på Hochdeutsch, så jag kunde till all lycka förstå det mesta.

Lördag var det tyvärr pissväder. Blåste och regnade hela dagen. Vi gjorde ändå det bästa utav det. Vi åt frukost länge och jag fixade några grejer klart på datorn. Lisas härliga mamma kokade ihop en läcker lunch och till efterrätt var det Käsekuchen med kaffe.

Några timmar på eftermiddagen spenderade vi med att åka runt och kolla in trakterna med bil.

DSC_0053

Vi fick privat rundtur på slottsresidenset i Ellingen, en liten stad i pastellfärgad barock. Körde vidare till Weissenburg, där vi krokade oss fram längs gatorna och Lisa pekade ut några intressanta ställen i staden.

En sak som är annorlunda i Tyskland är att det är så tätt mellan orterna. Aldrig skulle det hända här, som i Finland, att man kan köra flera tiotals kilometer genom obebyggda skogar. Från fönstret i gästrummet där jag sov kunde man se flera av grannbyarna, många med ett kyrktorn som stack upp.

DSC_0134

I Weissenburg körde vi också upp på en kulle där det fanns en borg. På vackra dagar kunde man till och med se till bergen därifrån fick jag höra. Men just den dagen snöade det, blåste och var kyligt, så vi åkte snabbt vidare. Vi stannade däremot längre för att titta på ett naturfenomen i Ettenstatt. En liten bäck där kalkavlagringar och mossa gjort att bäcken rinner uppe på en grön kam, som växer sig högre år för år.

DSC_0083DSC_0081

På kvällen åt vi tapas på Nano i Weissenburg. En brasa brann i kaminen bredvid vårt bord och det var allmänt mysigt. Vi beställde båda varsin stor tapastallrik, det var flottigt, vitlök, krispigt och friterat. Mums. Mycket godare än det såg ut på fotot, så ni får nöja er med ett smakprov på inredningen.

DSC_0091

På söndagen blev jag bjuden på Schweinebraten med Knödeln, en klassisk tysk maträtt. Samma dag åt jag också Faschingskrapfen och bratwurst. Och drack Radler från ett lokalt bryggeri. Då jag berättade att jag åt Knödel för första gången fick jag höra, att nu är du tysk, med betoning på nu.

Lisas pojkvän kom på besök den dagen. Vi tre åkte tillsammans först till en skog i närheten där det växte en sorts blommor som tydligen bara växer på väldigt få ställen, Märzenbecher.

DSC_0121DSC_0113

Sen körde vi till Eichstätt, den lilla universitetsstaden som ligger i en dal och där det alltid regnar. Nehej, inte idag då jag kom på besök. Molnen sprack upp och den lilla staden badade i solsken. Vi kollade in stadens borg (det finns slott och borgar överallt i det här landet…), vandrade en tur kring centrum, kikade in i domkyrkan och stack oss in på ett café innan vi drog hemåt igen.

DSC_0143DSC_0150DSC_0156DSC_0160

På kvällen stannade vi hemma och tittade på film, och så blev det måndag, jag steg på tåget söderut och här är jag nu. På mitt pyttelilla hotellrum i ett typiskt alpint hus med gröna fönsterluckor. Imorgon ska jag kolla in Neuschwanstein, och vem vet vad annat… här finns ju en och annan bergstopp att bestiga.